Svenska namnsdagar

(engelsk version)

Det svenska namnsdagsfirandet är en okänd vana i de flesta andra länder. I Europa firas namnsdagar i Sverige och Finland, samt i ett flertal länder i östra Europa, inklusive Grekland. Men i övriga länder i Europa vet man inte vad namnsdagar är för något.

De svenska namnsdagarna har sitt ursprung i den katolska kyrkans martyrologium, som var en lista på fester som firades till åminnelse av martyren eller helgonet i fråga. Under medeltiden spelade namnsdagarna ingen större roll i Norden, och inte heller födelsedagarna eftersom folk sällan visste vilken dag de var födda. Gillen med helgonnamn brukade dock fira sin patrons namnsdag.

Namnsdagsfirande började förekomma först på 1600-talet, från början bara bland hov och aristokrati men så småningom även hos folk i allmänhet. Under 1800-talet blev firandet av kungars namnsdagar populärt i städerna. På 1800-talets landsbygd var födelsedagsfirande vanligast i sydvästra Sverige medan namnsdagsfirande var vanligast i resten av Sverige. Kyrkan uppmuntrade namnsdagsfirandet för att motverka födelsedagsfirandet som kyrkan ansåg vara en hednisk sedvänja.

Från 1700-talet och framåt modifierades namnsdagslängden i Sverige och Finland men inte i andra länder. Fler profana namn infördes, först från kungahuset. År 1901 gjordes en genomgripande förändring av namnsdagslängden som då anpassades till rådande namnskick. När KVA's almanacksprivilegium upphörde år 1972 uppfattades namnsdagslängden inte längre som officiell, och flera konkurrerande namnsdagslängder kunde förekomma.

De namnsdagar som är medtagna här är de som använts i "Vanliga Almanackan". Det är i stort sett bara i Sverige och Finland man firar namnsdagar, i övriga länder är namnsdagar av vår typ en okänd sedvänja.